Sjustjärnevallen, en lördag i oktober 2018…
En dag när hösten är som vackrast, besöker jag och en bekant född 1946 det som en gång var en omfattande friidrottsanläggning, Sjustjärnevallen i Kinne-Kleva. Vännen Göran var klasskamrat till min pappa och Göran var med när vallen och Kinne-KLeva SK hade sina glansdagar.
När vi vandrat runt vid den gamla klubbstugan säger han:
-Det hade varit bättre att inte åka hit. Det här var sorgligt att se, säger han och menar förstås att det varit bättre att minnas det som varit. När det var en friidrottsanläggning med kolstybb på löparbanan samt områden för höjdhopp, stavhopp och kastgrenar med mera.
Sjustjärnevallen av idag är mer eller mindre ett hål i skogen där man åker in på den gamla framfartsvägen. En nergången klubbstuga med dörren på vid gavel – ingen av oss känner någon lust för att gå in – och vid sidan av en avbruten flaggstång. I övrigt något gammalt räcke som såg sina bästa dagar för länge sedan och i övrigt igenväxt. Träd som vuxit sig stora. Ingenting, absolut ingenting, minner om det som en gång varit.
Ibland gnager tidens tand smärtsamt hårt.
Göran vandrar en bit in i skogen för att se om han kan se något mer. Inget finns att se.
Vi åker tillbaka till Götene, samtalar över en kopp kaffe.
-Tänk vilken fart och verksamhet det var där uppe, säger Göran eftertänksamt.
Det är som det är. Höstens färger lyser i solskenet.